lördag 16 mars 2013

Återhämtning

Tog oss till Valbo för att spana in kaninerna för Dotters skull. Men tänka sig. Det började bulta i mitt hjärta också. Vilka sötnosar. Hopp hopp!

Men. Jag vet. Det funkar inte. Vi har två bestar härhemma som mer än gärna skulle sätta tänderna i dom små söta hopparna.

Först ut skulle nog Basse vara.



Sen, om det skulle finnas något kvar skulle nog inte Pokkin vara sen att vara med och leka.




Så. Nä.

Hopparna får vara kvar i Valbo.

Efter vi spanat in hopparna fick jag för mig att vi skulle till Ikea. Big mistake. Big.

Jag hann knappt uppför rulltrappan innan hjärtat började slå. Inte på något mysigt sätt som hos kaninerna. Utan våldsamt. Panikartat.

Men det var bara att bita ihop. Tvinga oss igenom horden av konsumenterna.

Det kommer ju fantastiska fotografier nästa vecka och fotoramar behövs.

Och tomatplantorna ska planteras om. Wiii!

Så medan hjärtat härjade och Dotter satt i vagnen och hojtade efter glass så for jag likt en missil genom massan. Typ stängde av varenda intryck så gott det gick och siktade på mål.

Funkade, men det kostade. Nu ligger jag utslagen i soffan och hämtar mig.

Och tusan. Om man en gång typ varit in i väggen är det liksom som att den är närmre, hela tiden. Minsta felsteg så tar energin slut.

Så nu är det vila och vila som gäller resten av helgen. Bara göra sånt som ger.

Först ut blir tomatplantorna. Tänk att dom där små liven ger så mycket.





Var rädd om er. Våren är snart här.

Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 2 mars 2013

Stugliv

Sitter i stugan på den lilla ön och inväntar stormen som enligt beräkningar ska dra in i kväll.




Det är något alldeles speciellt över stugliv. Kanske speciellt på vintern, när strumpor och vantar ska torkas. När elden måste brinna för att vi inte ska frysa. När man måste smälta snö för att kunna diska (jo, vi har släpat med vatten, men det lär ju ta slut).

Det är liksom på riktigt. Visst. Både smartphones och surfplatta är med, men allt det andra är mer riktigt.

Nu liksom. När solen går ner blir isen och snön alldeles blå. Vinden piskar och tallkvistar flyger.
Det är inget hittepå eller fixat i något fotoprogram.







Hursom. Veckorna som gått sen sist har varit långa och lite tomma. Innehållslösa.

Så nu lyssnar jag på min pratartant och fyller mina dagar med mening. Trotsar känslan och lyssnar på viljan istället.

Som ett litet experiment bara.

Känslor är inget att lita på. Inte för mig i alla fall just nu.

Så: Hej Viljan! Nu ska jag lära känna dig!

Och idag tog du mig till stugan. Tack!

Posted using BlogPress from my iPhone