Hjärnkontroll del 2

Ni kanske minns mitt inlägg om att ta slash ha hjärnkontroll. De olika stegen. Detaljerna man som människa kan börja regera över, detaljerna som till en början kan verka som obetydliga , men som i långa loppet kan förflytta berg.

Det som kan vara bra att ha i åtanke när man försöker förändra något eller utveckla sig själv, är att det ALLTID ALLTID ALLTID kommer bakslag.

Och det är liksom då man inte får bryta ihop. Jo, en liten stund, men sedan måste man släppa och gå vidare.

Och just nu, onsdagkväll klockan 22:06 är jag på väg vidare. För idag inträffade ett litet bakslag. Dessutom på grund av mig.

Ni minns kanske att jag pratat om ridningen som ett steg i att ta kontroll över hjärnan, nerverna ni vet. Det har ju gått riktigt, riktigt bra, även om jag ibland faller tillbaka i gamla idiot-tankar. Även om jag ibland får hyperandning trots ingen märkbar fara.

Men idag slog, vad ska vi säga, hm; faran till på riktigt. Totalt oväntat. Och vems misstag var det? Jo, mitt, eller det som kunde blivit farligt var mitt fel.

Scenario: Unghäst (söt som attan) galoppar runt med en nöjd och stolt Marita. Men plötsligt bestämmer sig unghäst för tvärnit och ställa-sig-på-bakbenen-leken. Marita reagerar på ett klassiskt nybörjarvis, ett klassiskt: whattatusanjagvillintedövis: Jag drar i tyglarna. Fattar ni. Jag drar i tyglarna. Idioti. Och vips så känner jag hur både unghäst och jag är påväg bakåt, över, slå en kullerbytta, ha ihjäl oss själva . Men det fina är att någonstans i det här (allt gick sjukligt fort) hör jag en ridfrökens stämma:

"Marita, släpp tyglarna". Så! Jag vaknar till liv och slänger mig om halsen och släpper tyglarna. Fina unghästen ställer sig på alla fyra igen. Faran är över.

Men adrenalinet är igång och tankarna är tillbaka.

Idiot-tankarna.

I och för sig vet jag, av erfarenhet att det som inträffade ikväll faktiskt kunde bli farligt på riktigt, det är inget hittepå, det är ingen höjdare att få 500 kilo häst över sig,

själva bakslaget ligger i att jag nu återigen måste fila extra mycket på att ta tillbaka makten över mina tankespöken.

Jag måste liksom sudda ut den här bilden, känslan av att slå en bakåtvolt ( i flera bemärkelser). Det kommer att ta någon natt.

Det är så drygt. Ibland önskar jag verkligen att mina hjärna var gjord och av kött och potatis. Något varmt och mojsigt som bara fanns där. Som bomull. Som inte tänkte. Som inte reagerade. Som bara var. Som bara softade fram genom livet.

Men nej. Det ska vridas och vändas och utmanas och hackas och grejas. Och reageras.

Jag vet inte, tänkte avsluta inlägget med något klämkäckt. Men kommer inte på något. Är jävligt dålig på avslut överhuvudtaget: Det får duga med en bild (som visserligen är rätt klämkäck):

Jag för ca 16 år sedan. Lite yngre. Lite tuffare. Dessutom på världen bästa ponny: Robban.

Kan man älska alla barn lika mycket?

Morgkonkaffet i halsen. Host!

http://www.dn.se/livsstil/relationer/alskar-du-ett-av-dina-barn-mer

Den stora våndan. Att kärleken inte ska räcka till.

Häromdagen pratade jag med bland annat Gasellen om familjebilden (märk väl att jag använder ordet bild). Nuförtiden är det ju status med fler kids, dock inte för många, då blir det lite trashigt (obs: jag raljerar) sådär med minibuss och allt, men tre barn, det är fint serru. Då har man råd. Då är man välordnad. Då har man ett stort hjärta och en stor ork. Då passar man in i ledet!

Och ibland, ibland kan jag hamna där. Att det ska vara fint och bra och vi ska vara som alla andra och vi ska vara duktiga och åka till Kreta varje sommar och springa omkring i flip-flops. Och i detta ingår även fler-barn-än-en-grejen.

Nu är fallet så att vi har "bara" en tösabit. En riktigt jädra underbar tösabit. På ett plan vill jag ge henne möjligheten att bli storasyster. Jag vill ge henne en större familj, jag vill ge henne fler människor att prata med. Fler människor att mysa med. Jag är heller inte helt hundra på att jag är "färdig" med att vara gravid.

Men. Tänk om allt går åt pipsvängen?

Tänk om jag inte kan bli gravid igen?
Tänk om förlossningen blir en katastrof?
Tänk om barnet blir sjukt?
Tänk om barnet får ett ekorrhuvud?
Och Tänk om jag helt enkelt inte orkar med ett till barn. Eller gud förbjude:

- tänk om jag inte älskar vårt eventuella nästa barn lika mycket!?

Ja, och så den här artikeln på det.

Jag kan verkligen föreställa mig ramaskrina ute i stugorna, jag kände likadant: "JA, såklart!!! Man älskar alla sina barn lika mycket. De är ju barn!!!"

Något annat känns väldigt fel. Jag kan inte stå för det.

Däremot så tror jag den här kärleken kan visa sig på olika sätt. Uttryckas på olika sätt. Som förälder kanske man knyter olika slags band till sina barn?

Jag vet inte. Jag tror helt enkelt jag måste återkomma när det finns fler syskon i familjen, om det nu är så att det blir så. Och fram till dess att jag vet hur det blev för mig så tänker fortsätta älska tösabiten så mycket det bara går. Klura lite till.

I övrigt händer det spännande saker i mitt liv just nu.  Även i min mans. Jag återkommer om det framöver.


Bra bok på tema kärlek och relationer:

Ett litet stycke död

Scenario: 31-årig nervklen kvinna är på promenad med sin tax och broderns fågelhund. Solen skiner och det doftar vår. Det har precis regnat och luften är sådär varm och tung som den kan vara precis efter ett regn. Fågelhunden badar i sjön och taxen vilar i solen. En bra kväll med andra ord, men, plötsligt blir fågelhunden taggad. Den 31-åriga nervklena kvinnan anar ugglor i mossen. Men det enda som ligger i mossen är en ekorrunge som kvider. Den skakar. Hon vet inte om det är av rädsla eller av smärta. Men den skakar, och blinkar med ena ögat. I övrigt ligger den helt stilla. Den 31-åriga nevklena kvinnan platsar de två jakthundarna och de sitter blickstilla. Spanar in bytet. Det skulle räcka med ett litet "varsågod" så skulle plågan för ekorrungen strax vara över. Men det klarar hon inte av.

Istället böjer hon sig sakta ner och petar på ekorrungen med en pinne. Ekorrungens kropp är tung mot pinnen. Hon plockar upp sin mobiltelefon och smsar sin karl. Frågar hur i hela fridens namn hon ska göra. 

Han kommer. 

Med sig har en tom kasse från Time och en hammare. Den 31-åriga nervklena kvinnan vänder sig bort och blir svimfärdig. Nej nej nej. Inte döden. Inte nu.

Han går fram till ekorrungen och försöker peta liv i den. Men den bara skakar, och blinkar med ena ögat. Blink blink. Han konstaterar: noll aktivitet i bakbenen. Den är förlamad. Kanske den har brutit ryggen? Kanske den har ramlat ner från ett träd eller blivit påkörd? Egentligen spelar det ingen roll. Ingenting spelar någon roll förutom att den måste få ett avslut på sitt lidande. 

Den 31-åriga nervklena kvinnan tar de båda jakthundarna och springer ifrån platsen. Hon trycker in fingrarna i öronen. Hon vill inte höra ljudet av hammare mot litet huvud. 

När han är klar lägger han den den vita plastpåsen i cykelkorgen. Den är tyngre  Hammaren lägger han bredvid.  Han cyklar ikapp och han ser att hon har gråtit. De går tysta hem  och lägger sedan den vita kassen i soptunna. 

Dom stänger locket. 

Adjö du fina korre. Adjö. 

Det blev inte snyggt, men det blev på riktigt

Jag känner en kvinna; en stark och beundrandsvärd kvinna som virkat och stickat och vävt och knypplat  och tråcklat hela sitt liv. En gång sa hon till mig att det är mycket tankar och drömmar och sorger som ligger i hennes garderob. Nu förstår jag faktiskt alldeles precis vad hon menar. 

           För ikväll tog jag också min första stapplande steg. 

   Det blev inte snyggt, men det blev på riktigt. 

Och framförallt har jag hittat ytterligare ett sätt att styra båten. Yes!

ps. duken på bilden är icke gjord av mig. men jag hoppas såklart att även jag blir så flink i fingrarna. ds.

Hjärnkontroll

Eftersom det nu var en så extremt fridfull morgon, nästan som en Carl Larsson - tavla, så tänker jag dela med mig av en liten upptäckt. Ett litet experiment.

Experimentet heter:     "Marita vinner över sin egen hjärna." 

Om det hade varit i början av 1900-talet hade man antagligen kallat mig för "nervklen". Jag kanske hade åkt på så kallade vilohem och skrivit högfärdshostslyrik. Jag hade traskat omkring i en skir klänning och haft blommor i håret och en bok i handen. Våndats över livets hemskheter. 

Nu är det 2012 och jag åker inte på vilohem (det närmaste vilohemmet jag kommer till är ridskolan. hästarna är svaret på allt), jag går inte omkring i en skir klänning och har blommor i håret. Men nervklen det är jag.

Idag använder vi andra namn: Generaliserat ångestsyndrom. Tvångssyndrom. Panikångest. Emotoniell instabil personlighetsstörning. Posttraumatiskt stressyndrom. Och så vidare: men likt fan är det nervklent. 

Och jag är så förbannat trött på att vara nervklen. Därför tog jag tag i saken. Närmare bestämt: hösten 2011. 

Nu skulle Marita vinna över sin egen hjärna. Och får att nå detta mål så delade jag upp saken i flera steg. Man vill ju känna sig duktig och framgångsrik också.

Steg 1: Börja rida i en svårare grupp (läs: en grupp som hoppade högre än min dåvarande grupp). Jag har alltid varit höjdrädd. Vare sig jag sitter på hästryggen eller klättrar i berg (tror det eller ej, men jag har vandrat/klättrat i berg på Madeira, visserligen kröp jag bitvis, men ändå). Höjd är läskigt. Det är vidrigt. Det är yrsligt. Det kan vara livsfarligt (speciellt om man är nervklen). Men att rida är för det mesta allt annat än detta. Det är kärlek. Det är frid. Det är mitt vilohem. Och eftersom jag lätt blir uttråkad måste jag ha små utmaningar, och eftersom jag denna höst bestämt mig för att ta tag i min nervklena hjärna passade det ju ypperligt att avancera, dvs: börja hoppa högre. Och som fan: det har ju gått! Jag tränade mentalt varje, varje kväll i säkert 1 månads tid. Jag visualiserade hur jag flööööög över hindrena! Och det gjorde jag faktiskt, ett tag. Sen blev jag lite lat här på vårkanten och nerverna har tagit över lite igen, men nya mål är på väg att skrivas, så snart är det jag som har kontrollen igen.  

Steg 2: Sluta snusa. Jag startade min snusarkarriär på ett tak på Högskolan i Gävle. Jag var ung, vild (lite dum?) och vacker! Snusa, det kanske vore något? Sagt och gjort. Min hjärna förälskade sig direkt i nikotinet och det tog 10 år innan jag, Marita Söderström, lyckades bryta denna förbannelse. Men nu: 5 och 1/2 månad senare sitter jag här och skriver utan nikotin i systemet. Tuff brud! (man måste berömma sig mycket när man gör framsteg. konkret belöning fungerar också bra: min belöning för att sluta snusa var ett par löpardojor för 1700 spänn. nice).

Steg 3: Börja springa. Börja lyfta tunga saker. Jag har aldrig varit en joggerska eller en gymerska (kolla, jag vet inte ens vad det heter). Jag HATAR att springa. Jag är kort. Jag har korta muskler, jag har dålig kondis. För att ni ska förstå: jag är ingen gasell. Jag är mer utav en tax: liten, tjurig och lägger mig helst på rygg om det blir FÖR jobbigt. Men. Eftersom jag nu skulle vinna över min hjärna var väl den här aktiviteten en bra sådan att ta tag i. Så i januari köpte jag mig ett gymkort och började slita på löpbandet. Till en början var det riktigt roligt: nyhetens behag ni vet: Resultaten kom snabbt: jag orkade mer och mer. Jag kände mig stark. Jag började ta kontroll över den tjuriga taxen. Men så blev jag sjuk. I fyra jävla veckor! Inte nog med att jag var sjuk. Dotter var sjuk. Sambo blev sjuk. Alla var sjuka: jag var nära att kasta in handduken för gott. Men så: en vän (en gasell faktiskt) peppade mig och påminde mig om vårt mål: vi skulle träna till sista april, sen skulle vi göra en utvärdering. Och vips så var det maj och häromdagen var jag ute på 7,5:an. Jag älskar fortfarande inte att springa, och jag har verkligen inte nått mitt mål. Men jag har tagit mig framåt. Och det är det som räknas. 

Steg 4: Steg 4 är inte lika specifikt som de andra stegen. Möjligtvis är det också därför jag ännu inte är i hamn. Men jag är också förståndig nog att inse att det kommer ta ett helt liv att nå detta mål. Det är nog själva resan som är grejen så att säga. Så för att göra en ganska invecklad historia kring steg 4 ganska kort: Jag håller på att byta ut tankar, jag omprogrammerar. Ställer om hjärnan, med små små medel. Varje dag. Jag lär mig nya meningar, nya mantran.  Jag gör nya saker. Framförallt det sistnämnda kanske.

För ett steg i ett ta kontroll över sin hjärna är mindfulness (jag vet, det har blivit ett modeord, men det funkar). Och en ny grej jag kommit på är att plantera blommor. Gräva. Bubba och bära. Man tänker faktiskt INGENTING när man planterar. Inte ett skit faktiskt. Och när man är i nuet och inte tänker ett skit så är man heller inte nervklen. Det är alla dom här tankarna på dåtiden och framtiden som ställer till det.

Hursom. Steg 4 är nog det största steget, kanske också det steg som sammanfattar alla de andra stegen.
Och livet kommer förändras, det kommer hela tiden komma nya steg som jag måste ta. Men eftersom jag nu  då blivit så himla klok, tänker jag fokusera på de steg som ligger närmast till hands:

Hästar. Jogging och Snusning.

Avslutningsvis vill jag tillägga att det vid vissa tillfällen faktiskt är en fördel att vara nervklen, men för att det ska väga upp mot allt det andra måste man ta rodret. Vissa vem som bestämmer helt enkelt.