söndag 28 mars 2010

Earth Hour. Många bäckar små?

Sitter och funderar lite på om små handlingar verkligen gör någon skillnad. Som Earth Our till exempel.

Igår när jag släckt ner den hela lilla lägenheten och tänt massa ljus satte jag mig i fåtöljen och påbörjade mitt deltagande i en världsomfattande action. Kände mig skitbra. Nyttig. Behövd.

Jag frågar E om han tyckte det var viktigt med Eart Hour varpå jag får till svar att Earth Hour påminner lite om avlatsbreven. Man syndar och man betalar. Ungefär som vår hund gör. Hon tar hellre straffet bara hon får rymma en liten, liten stund.

Visst är jag med i E:s resonemang. Denna Earth Our är ett kort ögonblick. Ett ögonblick på endast 60 minuter, ett endaste ögonblick på ett långt år då jag VERKLIGEN tänker på hur hemskt det är att vi förstör vår jord. Hur hemskt det är att vi människor är så lata och oengagerade i hur vår framtid kommer se ut. För jag är inte så bra på det övrig tid. Jag är ganska upptagen med annat. Visst handlar jag ekologiskt ibland och miljömärkt och kravmärkt, jag tänker på att släcka lampor och elda lite extra i spisen, men jag tar också bilen varje dag och jag slänger en och en annan plastbit på fel ställe ibland. Spottar snus i naturen. Jag syndar.

Och sen en gång per år vill jag betala. Knäböja inför högre makter och be om ursäkt för mitt syndiga leverne. Lite som på julafton.

Men jag tror också att det är något bra att ingå i ett större sammanhang. Delta i gemenskapen och arbeta för ett högre syfte. Jag tror människor mår bra av det. Jag tror också att ju fler desto bättre. Att stå ensam och kämpa är ganska svårt. Det blir liksom ingen slagkraft. Visst finns det exempel på människor som av egen kraft påbörjar en förändring av världen.

Rosa Parks till exempel.

Sånt imponeras jag av. Sån vill jag vara.

Jag tror också att alla människor har en eller flera uppgifter i livet. Någons uppgift är kanske att kämpa för miljön, en annans uppgift är att se till att svarta människor har lika stor rätt att sitta ner i bussen som vita, en tredje människas uppgift är kanske att ta någon ridelev till stora, nya och högre nivåer.

Alla uppgifter är lika viktiga. Alla fyller olika syften.

Det är när vi lägger oss ner och inte tror att vi kan förändra som det är allvarligt. När vi lägger oss ner för att vi inte tror oss ha kraften och makten att påverka som vi får problem,

men,

det behöver inte vara så stort. Man måste inte förändra världen på en gång. Man kan börja med så små saker som att hälsa på en ensam pensionär eller att släcka en av tre lampor.

När jag gick på mellanstadiet och vi tjatade på vår lärare att han skulle hämta ditten och datten åt oss brukade han säga:

"Gud gav er två ben, använd dom"

Vare sig jag trodde på Gud eller inte så fattar jag vad han menade. Använd det du har! Gör det du kan!

Lite så tror jag att jag menar. Vi måste göra det vi kan, även om det är så futtigt som att släcka ner världen 60 minuter per år.












torsdag 25 mars 2010

Reklam för mamma och pappa

Reklam för mamma och pappa.

Igår fick vi hem ett reklamhäfte från ett av dom där stoora blöjföretagen, ett sånt här reklamblad som inte utger sig för att vara reklam, men som i själva verket är det. Reklam för vad mammor och pappor ska göra. Vara. Ägna sina dagar åt.

I detta häfte finns ett kapitel där man kan läsa lite om barnets utveckling, sen finns det två andra kapitel som heter :"Jag själv" och "Familjen"

Jag reagerar. "Jag själv" ? Vem är "jag". Är det författarna till häftet eller är det någon annan, någon som ska intervjuas i häftet? Jag tittar på underrubrikerna och ser texten:

"Bort med mamma magen".

Poletten trillar ner! "Jag själv" är ett kapitel enbart skrivet för mig, mamman. Men gud vad snällt! Tack.

Under "Familjen" hittar man rubriken: "På vift med pappa". Åh, men tack! Tack för att du berättar för pappa E hur han ska packa sin skötväska när han ska ut med dotter...

För det första. Varför ska mammamagen bort? Varför är det så viktigt? Och varför tror ni att jag vill ha tips om varför mammamagen ska bort? Okej, visst har jag haft stunder då jag känt att det vore trevligt att komma i mina gamla jeans, jag gillar inte att shoppa och det vore skönt att slippa. Men behöver jag ett kapitel om det? Behöver jag gång på gång få läsa om hur man som kvinna på bästa sätt ska göra för att gå ner i vikt eller hur jag ska göra för att få en fit kropp?

Nej, det behöver jag inte.

Och kapitlet till pappan. Kapitlet som finns under FAMILJErubriken är ju fördummande. Som om en pappa inte ska kunna packa en skötväska.

Hm. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag skrattar. I reklam är det ju väldigt vanligt att man skiljer på kvinna och man. Män sätts ofta i "aktiva" sammanhang, de sportar, bygger, snickrar och så vidare. Kvinnor är ofta passiva. De bara är. Och att detta företag fortfarande använder sig av denna marknadsföring är väldigt, ja, vad ska jag säga: omodernt. Förlegat.

Men å andra sidan är det ett företag som säljer saker till familjer och barn och där är ofta värderingarna ganska omoderna och förlegade. Det vet vi ju redan.

Det som också är intressant är hur man i detta reklamhäfte skiljer på mamma och familjen. Mamma får liksom stå för sig själv, som ett högre väsen, hon är så oerhört speciell att hon får ett helt kapitel medan pappa får ingå i "familjen" och vara en rolig detalj. Lite så där dumsöt som inte ens vet hur man packar en skötväska.

Dubbelbottnat. För å ena sidan beskrivs mamma ofta som själv grundbulten i familjen, ingenting skulle fungera utan henne. Hon sköter hem och hus och barn och mat och tvätt och allt det där som är som en evighetsmaskin. Hon är ett måste för att familjen ska funka. Och i och med detta blir hon också så himla speciell, så outbytbar, så himla... ensam skulle jag vilja säga. Så himla ensam så hon måste ha egna kapitel och egna böcker för att överleva. Stå ut med sig själv. Stå ut med evighetsmaskinen. Sorgligt.

Tillbaks till häftet. På sidan bredvid pappatipsen (där finns för övrigt en bild på en rolig pappa som leker och busar med sitt barn) finns lite tips för mamman (stor bild på mamma och barn där hon ömt pussar barnet på kinden). Och vad innehåller dessa tips? Hm. Låt se.

"Rör på dig. En daglig promenad med eller utan barnvagn kan pigga upp dig och DESSUTOM ta bort något extrakilo från mammamagen"

"Var kreativ. En dagbok eller fotoalbum om ditt barn är ett bra sätt att vara aktiv och dessutom en bra kom-ihåg-hjälp ..."

"Be om hjälp ... Pappan kanske kan ta lite mer ansvar för barnet när han kommer hem på kvällen, om han jobbar på dagen"

Ska pappan "kanske ta lite mer ansvar" (lägg märke till ordet: kanske, det liksom viskas fram) för barnet när han kommer hem på kvällen? Ja, kanske det eller så är det typ självklart.

Men vi vet ju att det inte är självklart. Precis lika osjälvklart som att alla mammor vill ha bort sin mammage. Ingenting är för givet. Det är olika från familj till familj.

Ska det vara så svårt att fatta?

lördag 13 mars 2010

Mamma pysslar om kropp och familj medan pappa är sådär tokrolig. Eller?

Innan vår dotter föddes fick jag och E en varsin bok.

Min hette "Så överlever du första året som mamma"
och E fick: "Lattefarsan". (en bok som handlar om vad pappor kan hitta på med sina barn när de är föräldralediga)

Jag klagar inte på presenterna i sig, det är rätt okej läsning om man fattar att man ska läsa dom med en nypa salt, men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över uppläggen i de båda böckerna.

Titlarna skvallrar ju rätt mycket om vad det är för läsning vi kommer stöta på.

Ett litet axplock ur Lattefarsan:

"Åk upp och ner i offentliga hissar och låt ditt barn sköta knapparna"
"Ta en Whisky till förmiddagskaffet bara för att du kan"
"Prova din partners underkläder"
"Lukta på ditt barns huvud"
"Hitta på snuskiga texter till barnets favoritlåtar"

lägg till några piffiga bilder på detta och du har konceptet.

I "min" bok finner du kapitel efter kapitel som förklarar och beskriver hur jag ska göra för att inte gå under mitt första år som mamma. För det är ju jobbigt att bli MAMMA. Jag får tips eller föresten, regler kring hur jag återfår min gamla kropp, hur jag får barnet att sova, hur vi håller oss friska i familjen, hur sexlivet funkar efter barnafödande och så vidare.

Min bok är någon slags tröstebok, pepp och kom-igångbok. E:s bok handlar om piffiga saker han kan göra med dotter sen när han blir ledig.

Jag förstår idén med båda böckerna. Den ena är lite tokrolig sådär och den andra vill trösta och förklara att man inte är onormal trots att man fött barn. Det kan ju visserligen vara rätt skönt.

Men detta är ändå så märkligt tycker jag. För varför skulle inte pappan genomgå samma förändring som mamman gör? Varför finns det ingen tröstebok för pappan? För inte är det väl så att pappan INTE genomgår en förändring efter att barnet har kommit?

Och varför skulle jag vilja ha tillbaka min gamla kropp?
Varför vill jag veta hur man håller familjen frisk? Det vill väl också pappan veta?

Men det handlar väl i mångt och mycket om föreställningen kring hur mammor och pappor är, vill och vad de gör under sin föräldraledighet.

Författaren till "Lattefarsan" säger i en intervju att "många män verkar tro att man måste sitta på fik eller hänga på Lindex bara för att mammorna gör det".

Den gängse bilden. Föräldralediga mammor hänger på fick och shoppar kläder. Pappan leker.

What?!

Jag vet inte om det är skillnad på mammor i stan och mammor på landet. Jag bor väl mer åt landethållet. Jag hänger inte på fik, jag åker inte och shoppar. Jag har fullt sjå att få på mig och dotter kläder varje morgon. Jag har fullt sjå att starta varje dag. Jag vet inte om jag är onormalt otränad i mammaskapet, men lätt det tycker jag inte att det är. Och att jag sedan, efter morgonbestyren ens skulle orka åka till Lindex eller sitta på ett fik hela dagen är oerhört sällsynt.

Och ni mammor som har fika och shopping som sysselsättning under föräldraledigheten, jag dömer inte er! Jag tycker det är bra att ni inte är hemma och städar och fejar och isolerar er,

jag dömer hans uttalande. För den är så typisk. Så typiskt generaliserande att jag vill kräkas.

Men det är inte lätt att veta vad man ska göra under sin föräldraledighet. Dagarna kan ju bli rätt långa. Ska man vara hemma och feja, titta på TV, skura badrumsgolvet, starta en blogg, starta en bokcirkel, dricka kaffe, dra igång datorn igen eller ska man ta sig ut och träffa folk och shoppa och promenera,

eller vad ska man göra? För man orkar inte "bara" vara med barnet hela tiden. Man behöver stimulans.

Sen om det är shopping eller bloggeri som är sysselsättningen lägger jag ingen värdering i, men att tro att alla mammor vill eller kan fika och hänga på Lindex slash reparera sin kropp är felaktigt.

Alla vill olika. Och alla har rätt att göra olika.

Så kanske det vore bättre med böcker som lyfter olikheterna i varje förälders föräldraledighet. En bok som lyfter fram olika sätt att vara på, göra, tänka på.

För det är så lätt att känna sig onormal och konstig om man inte gör enligt gängse uppfattningen kring hur man ska göra. Och man vill ju gärna känna sig "normal", och då istället för att tänka själv, kanske man gör som "dom" säger. Och till sist så sitter man där som projektledare för familj och barn med en reparerad kropp medan pappa och tillhörande barn har sådär tokroligt ute i sandlådan.

torsdag 11 mars 2010

Det är stallet vi hittar dom blivande cheferna

Runtom i Sverige finns det tusentals tjejer som är ämnade för att bli chefer.

Var då kanske du undrar?

Jo. På ridskolorna.

Att umgås med en häst kan verka ganska enkelt. Sådär på håll i alla fall. För när man tittar på håll så ser man små flickor som står och klappar och borstar och pysslar med de söta små ponnysarna. De packar ryggsäcken efter skolan och åker ner till stallet för att "pyssla om hästen".

Men går man lite närmare så inser man att det är mer än så. Att umgås med en häst, att bonda med en häst, att komma överens kräver mycket mer.

Det kräver ett ledarskap.

Du som ryttare skall leda hästen. Du ska tala om för den vad det är som gäller. Du måste lära känna hästen. Du måste hitta hästens sidor och "knappar" som får den att vilja samarbeta med dig. Du ska coacha hästen så att den VILL göra sitt bästa. Och sen måste du också inse och förstå att alla hästar rids och hanteras olika. Det finns inte bara en metod. Du måste vara flexibel.

Precis som en modern chef bör göra med sin medarbetare.

En modern chef jobbar flexibelt. En modern chef inser att tydligt ledarskap är vägen till framgång. En modern chef fattar att de hon/han anställt är olika individer och att de bör behandlas olika. En modern chef belönar sin anställde när det är läge och klappar på axeln när bra arbete utförs. En modern chef vet att de anställda ibland behöver rast och ro för att kunna jobba vidare, samtidigt som hon/han vet när det är läga ett driva på.

Och det är detta som de flesta hästmänniskor håller på med en sisådär 3-4 timmar om dagen.

Forskning visar också att hästtjejer besitter förmågor och kunskaper som är högst lämpade inom olika typer av chefsyrken.

Nuförtiden händer det också att chefer skickas på ridkurser just för att de ska bli bättre chefer. För när man håller på med hästar så är man tvingad till att vara en ledare, ja, det vill säga om man vill ha hästen på sin sida.

Så glöm att ridning är någon typ av gullefnuttsport som mesiga tönttjejer håll på med. Det är i stallet dom tuffa tjejerna finns!

tisdag 9 mars 2010

Leksaker

Innan jul var jag i stan som alla andra och trängdes. Då får jag syn på en mamma, hennes barn och tillhörande barnvagn. Det var iskallt utomhus så de hade ju förstås packat på sig en massa kläder, och ja, den här lilla som var runt en 8-10 månader började ju tycka det var lite väl varmt. Så det gnälldes. Och stökades.


Men mamman hade ett knep. Hon hade en multisuperduperanläggning fastspänd på barnvagnen. Det fanns både en ratt, en stereo, ett plingplongtangentbord och hade jag vågat kikat (ja, gör jag stod verkligen och tjyvkikade) ännu mer hade jag säkert hittat både en micro och ett kylskåp. Nu valde mamman funktionen: lugna-det-varma-barnet-med-en-Alfabetssång. En Alfabetssång som mitt i julruschen skulle lugna både barnet och mamman.

För hur skulle annars mamman kunna fylla på högen av leksakerna?


Det är inte det att jag är emot leksaker. De fyller en funktion. Det finns många leksaker som är smarta, tilldragande och utvecklande för det lilla och större barnet,

men ibland tror jag att vi tror lite för mycket leksakernas förmåga att stimulera och lugna ett barn.

Jag tror till och med att vissa av dessa leksaker hämmar barns egen fantasi och skaparförmåga. Man tar liksom bort själva grejen med leken. För i leken utvecklar ju barn bland annat sin fantasi och skaparförmåga.

Men hur ska de kunna fantisera när leksaken redan har "allt" ?

Jag tänker bland annat på dessa ljudleksaker, visst är det spännande med ljud! Men ibland är det så mycket ljud att barnen själva inte hinner tänka själva hur saker och ting kan låta. De får inte använda sin fantasi.

Men jag förstår också denna mamma med superduperanläggningen. Hon var säkert trött. Stressad, det är ju så mycket att hinna med innan jul. Jag använder också snabba metoder ibland. De kan vara väldigt bra för en slutkörd förälder med brist på energi och kreativitet,

men vilka slags leksaker vill vi ha? Vilken funktion ska de fylla? Hur många leksaker behöver ett barn egentligen? Behöver de verkligen ha tre backar med bilar?

Utmaningen ligger nog i att som förälder hitta på nya och spännande lekar med de leksaker som finns. Eller låt de upptäcka själva! Kanske din strumpa är det mest spännande din son någonsin har sett?

Det märker jag själv, när dotter tröttnar på en leksak så är det så lätt att slänga dit en ny, men ibland, när jag är riktigt pedagogisk och duktig (för pedagogisk ska man gärna vara) så försöker jag hitta på en ny lek med leksaken och det vips så fick leksaken en ny funktion.

Och ibland så kan hon sitta hur länge som helst och pilla med en liten grunka hon hittat nånstans på golvet. Typ en strumpa.

Det finns också en liten hets kring det här med leksaker och böcker och stimulans. Jag har hört talas om föräldrar som hänger upp alfabetet ovanför sängen så barnet redan i spädisålder ska känna igen bokstäverna. Kanske det är lite väl ambitiöst? Jag förstår idén, men jag tror också att barnen hinner lära sig.

Det är inte så bråttom.

Ulla Wiklund är en klok människa som arbetat mycket med pedagogik både i skolan och inom kulturområdet, hon poängterade under en föreläsning hur viktigt det är för barn att få reflektera.

De behöver tid att få ta in det nya som sätts i deras händer,

perception - reflektion - produktion.

Och det här tror jag på. Vi vågar låta barnen får lära sig att saker och ting tar tid. Och snabba lösningar är oftast väldigt tillfälliga.

Jag tror också att när barn har för många valmöjligheter så blir de lite rastlösa. Ska jag leka med den gula bilen eller den bruna bilen eller den röda bilen som låter pling-pling-pling? Det blir ett rastlöst lekande där föremålen ständigt måste bytas ut för att barnet inte ska tröttna.

Men ja, vi är barn av vår egen tid och eftersom det mesta ska gå fort idag så är det inte konstigt att vi gör som vi gör. Många av oss vuxna är själva rastlösa och söker ständigt nya föremål att ta ut vår rastlöshet på. Vi byter jobb, byter klädstilar, byter inredning, byter partners, byter bilar, byter dieter och så vidare i någon slags tro att vi blir lyckligare om vi bara hittar rätt "grej".

Och jag menar. Vilket blir den julstressade mammans nästa steg för att roa och lugna sitt barn?

onsdag 3 mars 2010

Rosa eller blått. Spelar det någon roll?

Min dotter är en människa. Varken en "tjejig" sådan eller en "pojkaktig" sådan. Hon är en människa. Min uppgift som mamma är bland annat att pränta in detta i hennes huvud. Och hur gör jag det på bästa sätt?


Är det genom att aldrig tillåta henne bära rosa kläder? Är det genom att säga att hon är tuff istället för modig och cool istället för söt?

I julas fick min dotter en del kläder av släkt och vänner. Bland annat fick hon en rosa overall med en brun liten svamp på. Dotter fick dessutom en rosa mössa. Men inte nog med det. Innan jul fick hon som grädde på moset ärva en rosa pulka. Shit. Hon kommer bli förstörd.


Jag minns när vi skulle åka till slalombacken för att grilla lite korv. Hon var helt rosa. Från topp till tå. Som en sockermaräng. Jag och min sambo vågade nästan inte åka dit. Vi skämdes. Det hela slutade med att vi la en brunfilt över henne så inte pulkan syntes.


Ganska fånigt kan jag tänka såhär i efterhand.


För jag tror inte att det enbart hänger på färgen. Det hänger mer på hur vi föräldrar och andra vuxna gör. Vad säger vi till oss själva framför spegeln? Hur är vi gentemot varandra? Hur ser uppdelningen ut i hemmet?


En kusin till oss fick en fråga i skolan en dag: "Vad jobbar dina föräldrar med? "


Hon sa: " Mamma kör truck och pappa diskar".


Dessa barn är barn som ibland traskar omkring i rosa kläder och har både lite smink och clips i öronen. Men att mamma "kör truck och pappa diskar" tror jag är viktigare. Ni vet: Barn gör som vuxna gör, inte som dom säger.

Ta bara hela unisex-handeln. Kläder som i gott syfte tagits fram både för pojkar och flickor. En bra grej. Men om mamman fortfarande står och sminkar sig 1 timme innan hon går till jobbet medan dotter springer omkring i unisexkläder så avtar liksom själva poängen med unisex. Barn gör ju som vuxna gör.

Men är det farligt med lite smink då? Nej, det är det inte. Men det beror på vilket sätt. Om sminket är ett tvång för mamman för att våga vistas utomhus tycker jag det sänder ut fel signaler till barnet. "Du är inte good enough. Förbättra dig! "


Är det farligt att säga till en tjej att hon är söt? Nej. Men om hon bara får bekräftelse när hon är söt så är det åt skogen. Samma sak gäller för en pojke. Såklart.


En klassiker på temat: "bekräftelse för att du är söt" är ju den "gråa musen" som med jämna mellanrum blev utfryst i skolan. Men när hon går ner en 8-10 kg och färgar håret och börjar sminka sig så väller uppmärksamheten in. Antingen för att hon nu äntligen blivit "normal" eller för att hon blivit "söt" eller för att hon kommit på ett bra sätt att späka sig själv. Eller så är det för att det är så flickor ska vara. Söta, smala och vältränade. Helst snälla också.


Men att en flicka blir ojämställd för att hon råkar ha en rosa overall på sig då och då tror jag inte på. Och att en pojke blir ojämställd för att han har en Hulken-tshirt nån period tror jag heller inte på.

Jag tror mer på att om man ständigt för en dialog med sitt barn om hur saker och ting kan se ut i den här världen, försöker visa både genom handling och ord att det finns olika sätt att leva på, vara på, se ut på så blir det nog bra ändå.

Men framförallt. Ge dom bekräftelse för att de är människor. Inte för att de är pojkar eller flickor.

tisdag 2 mars 2010

Föräldraledighet

Föräldraledigheten är helig. Så helig att du helst måste älska den.

Jag tycker den är okej.

Att vara föräldraledig är som att kliva in i en bubbla. En helig bubbla fylld av förväntningar och drömmar. Föräldrarna ska helst vara lyckliga och njuta av varenda sekund med den nya människan. Den nya människan ska också den helst med vara lycklig och skratta och gosa mest hela tiden.

Jag hade också höga förväntningar på denna föräldraledighet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Efter en tung graviditet och en ännu tyngre förlossning var jag slut. Slut som människa. Ny som mamma. En underbar dotter kom till jorden och livet blev aldrig som det tidigare varit.

Hade jag förväntat mig något annat? Ja och nej.

De två första månaderna var som för många andra nyblivna mammor ganska tumultartade. Omställningen. Det var så svårt att lära känna den här nya personen. Jag förstod inte vad hon ville. Jag visste inte längre vad jag ville. Men sommar blev höst och efter ett tag kom jag in i den nya rollen. Jag gled omkring med hund och barnvagn i högsta hugg. Njöt.

Framåt vintertid började något hända. Jag började känna mig rastlös. Dagarna blev längre och jag började sakna den vuxna kontakten. Diskussionerna. Dom här diskussionerna man har med sina kollegor i halvtio-rasten. Jag började också sakna mig själv.

Men att säga detta när man är nybliven mamma är inte alltid helt okej.

"Men herregud Marita, det är ju en så kort period i ditt liv, passa på och njuut!".

Javisst är det en kort period, men jag ser lika mycket fram emot när dotter är 10 som 18 år. För mig är föräldraledigheten en tillfällighet, en tillfällig verklighet som snart är över. Det är så många år jag har kvar med min dotter, jag måste inte bara njuta nu. Jag kommer njuta sen också.

Vanligtvis är det mamman som tar ut den största delen av föräldraledigheten på grund av olika orsaker. Amning kan vara en. Att pappan precis har börjat på ett nytt jobb kan vara en annan. Orsakerna är många och det finns säkert bättre och sämre orsaker.

För ett tag sedan hörde jag om en mamma som bestämt sig för att vara hemma i 9 månader med sitt barn. Hon fick höra följande:

"Nio månader. Så kort?"

Det är väl inte kort?

Det verkar finnas någon oskriven lag som säger att mamman bör vara hemma längst med barnet eftersom det är det bästa för barnet. Mamma vet bäst. Kan bäst. Detta märkte jag redan när jag låg på BB. Jag kunde av olika orsaker inte gå efter förlossningen så pappa E fick bära runt på dotter i en sisådär 3-4 dagar. Samma sak direkt efter förlossningen, snittet. Dotter drogs ut och lades i E:s armar. Jag fick inte träffa henne förrän efter 4 timmar.

Katastrof såklart. Men mest för mig.

Men, den största katastrofen var nog blickarna. Åsikterna.

"Ska hon inte ta och kliva upp ur den där sängen nu?" Vilket i själva verket betydde:

"Men herregud hon är ju MAMMA! Nu lär hon väl för bövelen knyta an till sin dotter"

Men jag hade ont. Så in i h-vete ont.

Dotter tydde sig lite mer till pappa efter förlossningen av förklarliga själ. Han var lugn och sansad, hade inte ont, orkade. Jag var trött, slut och in pain. Men sedan förändrades detta. Jag blev hemma och vips så var jag och dotter bästa kompisar. Eller på ett mer korrekt språk: Vi knöt an.

Så jag tror inte riktigt på att det hänger på mamman. Inte enbart. Dotter var lika nöjd, kanske mer nöjd i pappa E:s famn de första dagarna. Mamman är inte den enda superhjälten i barnets liv. Barnet kan lika gärna vara hemma med pappan "redan" efter 9 månader, eller varför inte efter 5 eller 3?

Att säga att man tycker föräldraledigheten endast är okej tror jag har med detta att göra. Att det finns någon slags föreställning om att mamman är den bästa. Den mest lämpade människan att ta hand om barnet. Se bara på Birgitta Ohlsson. Hur mycket skit har inte hon fått ta?

"Herregud, ska kvinnan bara vara hemma 1 månad med barnet! ".

Men precis som hon säger. Hon lever inte med dinosaurie. Hon lever med en modern man som är precis lika kapabel att ta hand om deras kotte som hon är när den kommer. Även om jag inte hade klarat av, eller rättare sagt, hade viljan att gå tillbaka till jobbet 1 månad efter förlossningen så ska den rätten finnas. Och man ska inte behöva bli dömd.

Kan hända att jag om 1 år när jag återigen sitter på mitt jobb längtar tillbaka till denna tid? Det är möjligt. Men att tro att mamman är bäst lämpad att ta hand om barnet den första tiden i dennes liv är taskigt mot pappan, felaktigt och oerhört skuldbeläggande.

Men mammor och skuld har ju alltid hängt ihop. En riktigt mamma ska gärna känna skuld och dåligt samvete när hon lämnar barnet eller hemmet. Annars är det något som är fel.

Själv känner jag ibland skuld över att jag inte känner skuld. Visst längtar jag efter henne och visst vill jag inte vara borta ifrån henne alltför länge. Max ett dygn om jag ska vara riktigt tydligt. Men skuld för att jag lämnar henne med hennes pappa? Nej. Hon har lika mycket rätt till sin pappa som hon har till mig.

Nu i dagarna har ett nytt EU-förslag publicerats. Obligatorisk "mammaledighet" i 6 veckor föreslås. 2 veckor innan förlossning och 4 veckor efter. Tack och lov hamnade förslaget om obligatorisk amning i 6 månader i papperskorgen.

Och detta förslag styrker bara ytterligare förväntningarna på mamman och "hennes" föräldraledighet.

Det är heligt. Och man ska helst älska det.